Idag fyller jag 50 år, och jag känner mig verkligen riktig trygg med denna siffran.

Det här är bara min liten historia; så jag kan och vill bara tala för mig själv när jag säger detta eftersom var enda människans väg går varken att jämföra eller bedöma när vi pratar olika erfarenheter, förutsättningar, lektioner, lärdomar eller uppgifter… 

Här och nu kan jag med övertygelse säga: jag ångrar ingenting, även om det har funnits vissa stationer i mitt liv som jag helst skulle vilja undvika nästa gång. Sådana som jag skulle kalla undvikbara - och väldigt smärtsamma.

Trots allt detta formar även dessa stationer mig till den jag är idag, där jag står och vart jag gärna vill gå - om jag får.

När jag ger en smula inblick om en bråkdel av mina reflektioner om mig själv som en medelålderskvinna som fick lära sig att älska sig själv och sitt liv, känner jag att jag bör nämna några facetter av hur jag såg på mig själv som yngre. 

Jag var en lång, en snygg kvinna vars högkänslighet och avsky för orättvisa märktes tidigt av lärarna i skolan. Min längd har aldrig besvärat mig, och jag var medveten om att jag var ganska snygg. Trots detta var jag ändå aldrig riktigt nöjd med mitt utseende.

Idag vet jag att jag var vacker, på utsidan. Men inombords var jag fylld av självtvivel, vilket ledde till de därav resulterande rädslor, beteenden, försvarsmekanismer och defensiva strategier. Jag tror dessutom att jag aldrig har skrytit för mig själv om mitt utseende. Tvärtom, jag såg det ofta som en börda, vilket kan verka motsägelsefullt eftersom jag ju inte var nöjd. 

För några år sedan, i början av min medvetna läkningsresan, började jag undra över vad min själ egentligen har genomgått på grund av min längd i samband med mitt utseende och därmed det ständiga blottandet för andras blickar. Att aldrig riktigt kunna försvinna i mängden. Att alltid begränsas till det ytliga. Utsatt för förutbestämda åsikter om mig, min personlighet, min karaktär.

Vad är det egentligen för problem som vi kvinnor bär på när det gäller vårt utseende? Jag minns inte när, hur eller varför detta fick plats i mitt liv. Jag vet bara att jag mer än gärna skulle vilja avlägsna detta från våra döttrars axlar, när jag gång på gång ser att det idag verkar ta upp ännu mer plats och tid. Men kanske stämmer det när man säga att vi alla behöver uppfinna hjulet själva? 

Idag vet jag mer än någonsin och beter mig äntligen i enlighet med detta, att min yttre skönhet är av väldigt underordnad betydelse, medan min inre skönhet längtar efter att upptäckas och utvecklas. Jag bryr mig inte längre så mycket om vem som titta, på vilket sätt jag bedöms eller hur jag skulle bete mig utifrån rostiga normer.

Jag har alltid haft en tendens att kunna skratta åt mig själv - åtminstone i vissa situationer och den rätta omgivningen. Idag finns det inte mycket kvar som jag inte kan skratta åt när det handlar om mig, mina egenheter, min klumpighet (som jag nog aldrig kommer bli av med) med mera. 

Nu är jag äntligen nöjd med - samt tålamodig och givmild mot - mig själv också. Jag medger att min healingsresa har varit en berg- och dalbana i några år. Det fanns tider där jag tänkte förstå allt och alla och stunder där jag bara ville ge upp. Idag kan jag känna mig mycket mer och väldigt oftare i harmoni med mig själv än någonsin. Det har varit många gånger en fin väg att gå i min egen healings fotspår och ibland - nästan outhärdligt. 

När det kommer till ämnet "utseende" är jag villig att byta ut den yttre skönhetens bedrägliga och meningslösa ballast. Den som ständigt skriker efter mer, som aldrig verka vara nöjd medan den dessutom - och ändå - kontinuerligt avtar. Jag byter ut den otacksamma yttre skönheten som bland annat fick mig begränsa mig själv. Jag byter ut den mot den stadig och pålitlig växande samt djupt tillfredsställande inre visdomen, som finns inom oss alla, tack!

Det finns massvis med otrolig fina grejer som fascinerar mig när jag reflektera lite över mitt åldrande. Det som jag upptäckte ganska nyligen, det är att mitt skapande av mer plats och tid för mindfulla och andliga aktiviteter ledde till att kunna betrakta mina tankar med objektiv distans. Som konsekvens upplever jag förmågan att kunna styra mina emotioner på ett mer balanserad och positivt sätt. Jag upplever detta som oerhört befriande och lättande. 

Jag blev bättre på att se på mina skuggor och mörker utan skam och skuld vilket jag anser vara en viktig förutsättning att kunna vända dem till något gott. Jag betraktar andras beteenden med större avstånd och betydligt mindre bedömning. Innan märkte jag ibland inte ens att jag också dömde. Allt detta och mycket mer möjliggör att jag kan föra givande och lugnande samtal med mitt inre barn, den där lilla flickan du vet - hon, som behöver känna tydligt att vi älskar henne för den hon är.

Ibland behöver flickan en paus. Då behöver hon avgränsa sig från kaotiska tillstånd som här och nu inte gå att ändra på, varken med hennes eller min hjälp. I sådana fall letar jag upp vägar och möjligheter för henne att vila och återhämta sig så vi får möjligheten att växa ihop ännu bättre istället för och skiljas åt igen.

Jag  känner mig rätt så regelbunden lycklig och glad. Alltså jag menar spontant - helt utan speciell anledning. Det är en bekant men gammal och specifik känsla inombords som inte har varit på besök på länge. När jag sist kände den, måste jag ha varit omkring 4 eller 5 år gammal, tror jag.

Så, ja ... jag ser verkligen fram emot att åldras. Jag vill göra ytterligare framsteg tillbaka till min sann kärna, jag vill upptäcka, utforska och lära mig så mycket som det bara gå - tills jag kallas härifrån. 

Det gör mig tacksam. Så tacksam.