Vad menas egentligen med det, " känn mer, tänk mindre"?

Visst lever vi i en värld som för det mesta präglas av rationalitet och ett ganska logiskt sätt att tänka? Och är det inte så att det kan vara utmanande att acceptera och leva ut sina egna känslor? 

När de kommer. Hur de kommer.

Kan nyckeln till ett mer uppfyllt liv ligger i att känna mer och tänka mindre? När vi uppmuntra oss att omfamna alla våra känslor här och nu, utan att fördöma dem?

Vi lever i ett samhälle där många känslor ses som negativa eller oönskade. Men de finns inuti alla människor ändå.

Ilska, som anses ofta som okontrollerad och farlig, medan sorg inte sällan likställas med svaghet eller ett depressivt tillstånd. Skam, denna känslan som vi nog helst föredrar att undvika eftersom den kommer med en obekväm atmosfär. Bara tanken på att kunna utsättas för skam gör att vi kan förnimma osäkerhet, till och med rädsla. Dessa känslor är dock en del av vår mänsklighet som finns ur en anledning.  

På lång sikt kan känslor som permanent blir undertryckta få allvarliga effekter på både vårt psyke och kropp. Inte nog med det, så brukar de osedda och ohörda känslorna förr eller senare utveckla sitt eget liv som senare kulminera i ett oproportionerligt im- eller exploderande utbrott utan ordentligt sammanhang som bara skapar ytterligare, onödiga problem.

När vi förstår att varje känsla, även de mest obehagliga, har en plats i våra liv så ignorerar vi inte längre det viktiga budskap som de har när det kommer till våra behov och våra gränser. 

Ofta förnekar vi sorg - känslan som behövs för att kunna bearbeta förluster, traumatiska situationer eller känsliga erfarenheter. Vi förnekar skam - som så gärna vill visa oss var vi inte kan acceptera oss själva än; eller inte känner oss i linje med våra nuvarande värderingar.

Om vi skulle bestämma oss för att tillåta de där känslorna - även om de fortfarande fördöms - blir det en process som tar tid. Men belöningen är värd det eftersom den här vägen leder till självkännedom.

Det handlar om en väg, som kräver vårt mod att konfrontera oss även med de "mörkaste" känslorna. 

En väg som tillåter oss att erfara våra känslor. 

En, som kan öppna dörren till en djupare förståelse av oss själva.

Och en, som lär oss att lycka inte bara finns i de positiva känslorna, utan också i att acceptera de mindre trevliga förnimmelserna. 

Om vi fortsätter undertrycka känslorna riskerar vi att tappa kontakten med vår inre värld. Vi kanske blir blytunga, likgiltiga eller förhärdade – bitter - och i denna känslomässiga värld förblir sann lycka ouppnåelig, inte sant?

Utmaningen är då att skapa utrymme för alla våra känslor. Att lära sig acceptera dem. Att omfamna och sedan släppa dem. 

Det handlar om att tillåta oss själva att känna efter - utan rädsla för att döma eller bli bedömt. När vi är arga får vi vara arga - kanske inte direkt när det gäller situationer där vi på något sätt skulle kunna skada våra medmänniskor eller även oss själva. Men vi får sticka en stund, springer till skogen och skrika ut all vrede som vill komma ut precis nu. Vi får vara ledsna när vi är ledsna. Och vi får gråta. Närsomhelst. När vi känner för det. 

Att ge oss själva tillåtelsen till oönskade känslor skapar en sund relation med dem - vilket kommer ge oss i slutändan mer livsglädje eftersom vi befriar oss ifrån gamla tankesätt, rostade normer och mönster som inte längre gynnar oss.

Istället lever vi här, nu - autentiskt.

Vi prioriterar vårt eget välbefinnande eftersom vi lyssnar på våra känslor som egentligen är inget annat än viktiga guider som hjälper oss att identifiera och därmed möta våra egna behov. De är ett uttryck för vår inre sanning - vår intuition - som stödjer oss att leva utifrån de insedda behoven utan att vi behöva förirras i negativa tankespiraler. 

När vi bryter oss loss från andra människors förväntningar kan vi skapa ett utrymme där vi äntligen får omfamna vår själ.

Just i denna process ligger inte bara helandet utan även chansen att förebygga långa perioder av ältande som oftast inte kommer någonstans än att vi skadar oss eller även vara nära och kära. 

Genom att komma överens med våra känslor kan vi slutligen släppa blockeringar som hindrar oss från att leva ett mycket mer tillfredsställande liv när vi får leva autentisk ur vårt djupaste inre.

Vi utvecklar en förståelse för oss och våra känslor vilket leder till självacceptans, inre frid samt egenkärlek och kärlek till vår omgivning - som får möjlighet att sprida sig.

Det är aldrig för sent att återknyta kontakten med vår känslovärld. Resan är kanske inte lätt, men ändå värt det.

När vi samlar på all mod som finns inom oss för att medveten möta våra känslor upptäcker vi skönheten och djupet i det mänskliga. Detta mänskliga som vi alla vill omger oss och leva med. 

Vi lär oss att sann lycka inte bara ligger i livets toppar, utan också i förmågan att acceptera och leva sig igenom de mindre glada dagar.

Vi blir bättre på att att vara medveten om vara känslor och vad det egentligen är som behöver kännas och göras just i stunden samtidigt som vi så småningom återfår hela tillgången till vår fantastiska inre värld igen. 

Först när vi kan acceptera samt hitta vägen att kunna leva ut känslorna (på ett lämpligt sätt) kan vi även finna vår egen nyckel till vår personliga lyckan - som finns ingen annanstans än i oss själva.

Du är riktig - och viktig. Känn mer - tänk mindre.